Why is it that just when I thought everything actually was going pretty smooth everything crashes? I thought I'd be writing a post about how surprisingly easy it was to be a working mother but here I am feeling like a living wreck... Andréa is not sleeping very well again. It seems like it's her way of telling us that something is wrong. Some children whine and cry, some are unhappy at daycare, some doesn't eat, Andréa doesn't sleep very well. We think she's teething (like we always do when she's snotty, drooling and sleeps bad) and considering it's been a lot of change in her short life recently it's not that strange that she reacts.
But it's so bloody hard not to get your sleep. I'll never get used to it. And what is more worrying is that once she finally sleeps I can't sleep anyway.
Go to sleep stupid woman! The day after I have no patience at all and everything and everyone seems to be against me.
So what I'd like to say with this post is that it's pretty darn hard to be a working mother. Today was a pretty intense day at work and after picking up the kids, fixing supper and doing all the "musts" I'm a wreck. And just because I'm a wreck I thought I'd cheer myself up with a facial mask. This one is on me: to all my readers I give you the living wreck:
God night!
Ja fy tusan för att inte få sova! Och hur kan kroppen vara så elak mot sig själv att den inte somnar när den väl kan??? Emmett håller också på att få tänder (gissar vi) och har vaknat och varit jätteledsen. Är det inte jobbigt att snart vara 1.5 år också? Har för mig att jag läst nåt om någon "fas". Är det inte alltid någon j...a fas förresten? Såg skönt ut med ansiktsmask - kanske ska jag göra samma sak ikväll, bra idé! Uppiggande kram Lena B
ReplyDeleteJa snart spyr jag på alla faser! När alla tänder är ute ska jag fira tror jag... Fast å andra sidan, vad ska vi då skylla på när de är olyckliga, gnälliga o sover dåligt ;)? Kram!
ReplyDeleteMy daughter didn't sleep one single night through for two years. My life was like stumbling in haze. Awful! So you have all my sympathy.
ReplyDeleteJag förstår precis.
ReplyDeleteJag har fyra barn med 10 år från den äldsta till den yngsta. Alla vaknade på natten. Jag föredorg dock det till förmån för att de sov från ca 7-8 på kvällen och jag fick vaken vuxen tid. MEN, man saknar sin sömn. Jag sov inte en hel natt på ca 17 år. Till den yngste var 7 alltså. Någon vaknade alltid och ville sova hos oss. Det blev trångt och jag gick till dennes säng. Någon annan kom och hittade mig där och ville ha sällskap att kissa. Sen hitttade den förste mig i sin säng och ville sova hos mig. Efter en stund gick jag tillbaka till min säng. Det var ett ständigt vandrande nattetid. Pappan sov TUNGT!!! Jag lärde mig efter ett tag att somna om. Och att aldrig, aldrig titta på klockan, det blir man bara stressad av. Bara göra det man ska, lägga sig någonstans ifred och tänka. Vila, bara man får vila. Strunta i att sova. Ligg coh vila. När man inte stressar efter sömn, kommer den. OCH efter 18-19 år kan man sova och har förlåtit allt. Dock måste man åka bort själv ibland. Ha nattbarnsvakt ibland, och viktigast av allt, enligt mig; vaken vuxen tid med bara vuxna intressen. Jag känner med dig. Eva Johannesson
Anna S: I do find it comforting that there are people, like you, that experienced this and came out with their sanity still intact. You are my heroes!
ReplyDeleteEva J: åh, det låter hemskt, inte en hel natts sömn på 17 år! Jisses! Och du verkar ju kommit ur det hela hel och intakt. Goda råd ger du också, du erfarna, kloka kvinna! Jag tittar ständigt på klockan när jag vaknar, och stressar upp mig när jag inser att jag inte får sova mer än si och så många timmar. Men det ska jag sluta med nu! Och jag håller verkligen med om att de där timmarna på kvällen utan barn som ständigt pockar på uppmärksamhet är guld värda. Och helt nödvändiga för att förhållandet till barnens far ska hålla... Tack!
ReplyDelete